Nej, nu känns det tungt faktiskt. Ni som har utflugna barn vet vad jag pratar om. Tänk att det kan kännas som att hjärtat slits i två delar, en bit blir kvar hos dottern i sin lägenhet, och ett halvt hjärta blir kvar hos mig. Tomrum i hjärtat, det var första gången det kändes så påtagligt. Det tog tag i mig när vi satt i bilen på väg hem, före hade allt gått jättebra faktiskt, då jag blev nästan häpen över att det gick så bra.
Jag som har lovat mig själv och några läsare, förlåt Mari :), att inte skriva om tråkigheter på min blogg, så hamnar jag där direkt! Suck! Men, men, jag vet ju att det här går över, snart hoppas jag, så jag får känna mig glad igen. Det tillhör ju faktiskt livets gång... Vi får ju bara låna våra barn ett tag, vilket gör det extra viktigt att vi kommer ihåg att ha tid för dem medan vi har dem hemma.
Nu ska jag krypa till kojs, hoppas jag får sällskap av lilla fröken som ska bo hemma många år till, lovade hon mig ikväll! ;)
Kram på er!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja, den dagen känner jag inte för att behöva tänka på än! Jag hoppas att det blir en fin upplevelse för dottern att lära sig stå på egna ben. :-)
Skicka en kommentar